El Vikingo

MORDEN I GAMMELBUAN

Kapitel 1.

Detta är en liten historia som är helt påhittad men autentiska namn/personer och naturligtvis påhittade kommer att förekomma. Det kommer även att bli en liten  ”berättelse” om hur det är när man som jag kommer på besök.

Händelserna utspelar sig i den härliga naturen uppe i Jämtland, Ragunda kommun ca. 20 Km från Pålgård. Själva byn Pålgård ligger på den norra sidan av Indalsälven med Hammarstrand på den andra sidan.

Hammarstrand ligger ca. 100Km öst från Östersund och 130 Km väst från Sundsvall.

Historien börjar vecka 7, 2006 när jag med min familj var uppe på sportlov. För att kunna uppleva lite riktig vinter så bara måste jag upp till Pålgård och ”hotell Mamma”. Längtar hela tiden efter snöskoteråkning samt skidåkning.

Vi kom upp på fredags förmiddag och fick som vanligt en bastant frukost/lunch av mamma Naemi, medan resten av familjen gjorde sig redo för att vara ute drog jag själv på mig min gamla skoteroverall som jag köpte på GK:s i Ullared 1999 för 225Kr. Stack bort till broder Sören, sa hej, drack en kopp kaffe och sedan iväg på skotern.

Färden den gick i djup snö (75cm) via Kåldens över berget via Per-Lars bäcken där Sigbritt och Henry bor på andra sidan Halån.

Här hemma säger vi ju inte Halån utan ”Häla” och jag kom ihåg i början på 70-talet att det kom en gubbe från Fjollträsk och skulle namnsätta orter och byar från trakten. När han hörde att vi sa ”Häla” om ån så trodde han att ån hette Hälan, så under en tid så kunde man läsa Hälan istället för Halån i kartböckerna.

Efter att ha passerat Per-Lars bäcken så fortsatte jag parallellt med Vägavisarvägen för att senare korsa Hälavägen och passera huset åt Hulda Huss. Färden gick vidare i fantastisk natur med tunga snötyngda grenar som hängde över skoterspåret, magisk upplevelse för den som inte sett detta själv, och det underbara solljuset som letade sig in mellan grenarna.

Efter att ha kommit upp på höjderna så stannade jag skotern och tittade ut över en fantastisk vacker is och snötäckt sjö som heter, Rörsjön. Efter att ha hällt upp en kopp kaffe (kokkaffe, Gevalia mellanrost) kunde jag se att det rök ur Bergvalls stuga vid norra änden av sjön. Sagt och gjort, drack ur kaffet och drog vidare för att se vem som var i stugan, ingen mindre än min gamle kamrat Mats var där, han satt ute på sjön och pimplade. 7 st fina Rödingar hade han hunnit fått så eftersom man inte är blyg av sig så beställde jag nystekt Röding till min returresa. Vi pratade lite gamla minnen och därefter drog jag iväg mot mitt mål, Kapellet. Korsade vår sjö, Degresjön och fick till slut se den gamla vallen där våra förfäder hade vallat sina djur under sommrarna, Gammelbuan. Fäbodarna/stugorna ligger så fint med våran fäbodsstuga  längst upp i den Nordvästra delen. Underbart att få komma fram, skotta bort lite snö och göra upp en eld i kaminen för att värma sig och inte att förglömma, koka färskt kaffe. Efter ca. 2 timmars funderande och ”mediterande” i denna lugna och tysta atmosfär så var det då dags att åka tillbaka igen. Stannade hos Mats och fick lite nystekt Röding, snacka om delikatess…….

När jag lämnade Mats började jag att tänka på att här uppe skulle min kompis Bosse Rapp trivas med isfiske och bestämde mig då för att bjuda upp honom.

Passerade huset åt Hulda igen och när jag sedan passerade Häla kom jag att tänka på min Morfars syster Hulda (Frisk Hulda) som i början av seklet (1900-talet) blev buren över denna å. Det var så att Hulda kunde vara lite lat ibland och skyllde denna gång på att hon hade gjort illa sig i benet och inte kunde gå längre (på väg till Pålgård från Gammelbuan) hon bad då sin man Harald och min morfars bror Kalle att bära henne över ån, dom hittade ett gammalt sofflock som dom bar Hulda på och det var då som Harald fällde den kända kommentaren – jag tror vi kastar aset åt ån-!

Hemkommen till Pålgård efter en underbar tur (min obligatoriska som jag nästan alltid startar ledigheten med) blev det en god Whiskey hos brorsan och sedan god mat hos mamma.

Fortsättning följer.